There is a license error on this site:
LicenseException: License has expired.
The Web site remains functional, but this message will be displayed until the license error has been corrected.

To correct this error:If you do not have a license file, please request one from EPiServer License Center.
www.brynas.se Old School Brynäs: 11 - PublicTemplates



Old School Brynäs: Stig Salming

I veckans Old School möter vi en vinnarskalle som alltid satte laget före jaget. Stig Salming är spelaren som gick flera hårda bataljer i Brynäströjan såväl som i landslaget.


Stig Salming – bara namnet andas hockeykultur. Född och uppväxt i Kiruna. Farfar Anders, med efternamnet Sarri, bodde i byn Salmi och tog då släktnamnet Salming. Jag tror inte att den gode Anders Salming då trodde att hans barnbarn skulle göra namnet känt över hela världen.

Idag bor Stig Salming i Valbo utanför Gävle. Som spelare gjorde han inte mindre än tretton A-lagssäsonger i Brynäs och därefter sex säsonger som tränare. ”Stigge”, som Stig Salming kallas, var en av de spelare som blev känd för att alltid stå upp för laget, oavsett om det handlade om Kiruna, Brynäs eller Tre Kronor.

I dagens Old School Brynäs ska ni få träffa spelaren med dom svarta ögonen, Stig Salming, i en lång intervju, där han berättar om tiden i Kiruna, hur han kom till Brynäs, relationen till Börje Salming och om fighterna med Phil Esposito vid VM 1977 i Wien.
- Idag jobbar jag ingenting med hockeyn men jag åker in till Läkerol Arena och ser på matcherna när jag är hemma. Jag har även en väldigt nära och bra kontakt med Micke Sundlöv och Wille Löfqvist så jag får hela tiden information om vad som händer i Brynäs.
- Jag är engagerad i hur det går för Brynäs och gillar verkligen det jag ser idag där klubben vågar satsa på unga spelare.

Jobbar du?
- Nej, jag är förtidspensionerad. Nu försöker jag att ta mig tid att åka skidor, spela golf och bara göra saker som jag mår gott av.

Vi reser med Stig Salmings hjälp tillbaka till tiden innan Brynäs, det vill säga före 1968, då han och brorsan Börje Salming växte upp i Kiruna.
- Vi bodde nära isbanan i Kiruna, Matojärvi. Där höll vi grabbar på med olika idrotter nästa jämt och man kan väl säga att det var på rinken i Matojärvi som jag lärde mig grunderna i hockeyn.
- Kiruna AIF plockade sedan upp mig och ett gäng av mina kompisar och tog in oss i klubben. Nu efteråt har man förstått vilka otroligt duktiga ungdomsledare det fanns där uppe. Det var inte bara jag utan en hel grupp av spelare från Kiruna som senare skulle ta sig hela vägen till Allsvenskan.

Lillebror Börje, fanns han hela tiden i bakhasorna på dig under dom här åren?
- (Skratt) Ja, det kan man väl säga. Vi spelade hockey utan skridskor på alla tänkbara bakgårdar och ofta var även han med.
- Det var inte bara hockey utan det var även brottning, fotboll och så vidare. Det var en fördel vi grabbar i Kiruna hade, det här med att vi hade chansen att hålla på med mer idrotter samtidigt. Just den här allsidigheten har vi haft mycket nytta av.

Hur stark var rivaliteten mellan IFK Kiruna och Kiruna AIF?
- Den fanns där kan man väl säga och hade funnits fortfarande om klubbarna inte var mer eller mindre tvingade att slå ihop för ett antal år sedan. Det var två läger i stan där AIF, som jag tillhörde, höll ihop för sig själva och killarna från IFK hade sitt gäng. Stan var ju inte speciellt stor men det var inte så att man umgicks direkt med dom från IFK.

Ni hade en tuff kanadensare i Kiruna AIF vid namn Mike Mazur, hur påverkade han er hockeygrabbar i ert sätt att spela hockey?
- Mike var spelande tränare för både oss och IFK fast i olika omgångar. Det var även Mike som plockade upp mig i Kirunas A-lag då jag var fjorton år.
- En envis rackare som hade passat väldigt bra i Brynäs. Mike var en stark personlighet med mycket synpunkter. En bra förebild som lärde oss mycket om hockeyn. Han kom till oss från Skottland, faktiskt, dit han blivit värvad från Kanada.

När Stig Salming i match efter match i gamla Division 2 Norra A gjorde stormatcher för Kiruna AIF började även klubbarna i Allsvenskan få upp ögonen för den tuffe backen i norr.
- Jag vet att det var några klubbar som var intresserade, minns jag inte fel så var det bland annat Djurgården och Skellefteå förutom Brynäs.
- Efter säsongen 1967/68 reste jag ner och träffade Lennart Jansson, Thure Wickberg och dom här grabbarna. Deras tankegångar passade mig som ung spelare från Kiruna perfekt och Brynäs kändes rätt redan från början.

Var Anders Engström, ”Brynäs Norrlandsöga” inblandad i själva värvningen?
- Det var först något år efter att jag kommit till Brynäs som jag förstod att han hade haft ett öga på mig under åren i Kirunas A-lag och sedan tipsat Brynäs.

Vem fick du som backpartner din första tid i Brynäs?
- I Kiruna spelade jag mest tillsammans med Roger Bergman , men tyvärr så hamnade han i Västra Frölunda i stället för hos Brynäs.
- När jag kom till Brynäs så spelade man bara med fyra backar och jag tog inte inledningsvis någon ordinarie backplats. Jag fick spela med Kjell ”Kulan” Johnsson en del, men det var många olika. Först när Börje kom ner till Brynäs och vi båda kom att bilda ett backpar så blev jag riktigt ordinarie i Brynäs.

Stig Salming debuter för Brynäs i Allsvenskan säsongen 1968/69 på Rocklunda mot Västerås. Brynäs vinner med 6-3 efter Brynäsmål av Lasse Bylund, Lars-Göran Nilsson, ”Virus” Lindberg, Håkan Wickberg, Lasse Hedenström och Jan-Erik Lyck. Västerås mål gjorde för övrigt av Uno ”Garvis” Öhrlund, Kent Persson och Janne Östling.

Brynäs slutar på silverplats efter Leksand under ”Stigges” debutsäsong. Redan året därpå är ordningen återställd och Brynäs kan åter titulera sig svenska mästare.
- Jag gjorde illa axeln den säsongen och spelade bara sju matcher. Då var jag femte back precis som säsongen innan. ”Masen” Karlsson och ”Kulan” Johnsson var ena backparen medans Lasse Bylund och Lasse Hedenström var det andra.
- Även om jag var med och vann det här guldet, vilket var stort, så kände jag mig mer delaktig i gulden åren därpå eftersom jag var ordinarie då.

Vilket av gulden 1971 och 1972 är det mest minnesvärda?
- Båda eftersom jag spelade tillsammans med Börje båda dom åren, vilket var väldigt roligt.

Vi har hört historier om hur du och Börje slogs på träningarna till vaktmästarna släckte belysningen och så vidare. Men vad var det som gjorde Brynäs så pass starka under dom här åren?
- Lite skämtsamt har man talat om att våra internmatcher var tuffare än vissa seriematcher. Det ligger faktiskt något i det. Vi ville vinna till vilket pris som helst och så även på träningarna.
- Alla killar höll ihop trots att det kunde vara ganska hårda ord mellan varandra ibland. Vi hade högt till tak och alla kämpade verkligen för varandra. Det här var det som skapade den så kallade Brynäsandan.

Inge Hammarström har berättat att restaurangen Pigalle var en viktig träffpunkt för er Brynäsare och hockeysnacket där inne svetsade er ännu med samman.
- Själv hade jag familj då jag flyttade ner till Gävle så jag var inte så ofta på just Pigalle. Visst var jag där och åt någon gång ibland, men det var mer ungkarlarna som höll till där.

Hur upplevde du generationsväxlingen hos Brynäs efter guldet 1972?
- Generationen med Lars-Åke Sivertsson, ”Tigern” Johansson, Lasse Bylund, Lasse Hedenström slutade. Dom hade varit stommen i Brynäs under en tio års period och varit med och skapat den här Brynäsandan.
- Nu kom i stället en ny generation men ”Krobbe” Lundberg, Stefan Canderyd, Martin Karlsson med flera och blev etablerade i Brynäs och införde en ungdomlig entusiasm i laget. Jag tyckte dom killarna tog med sig och förde vidare den här Brynäsandan på ett väldigt bra sätt.
- Killarna jag nämnde och andra killar som Jan-Erik Silfverberg, Stefan Persson var en stor anledning till att vi vann guld även 1976 och 1977.

I januari 1974 går Thure Wickberg ur tiden 54 år gammal. Det var efter en match i Gavlerinken mellan Brynäs och Timrå. Wickberg var på väg till Mac Gänger för en intervju till TV då han föll ihop drabbad av en hjärtattack. Senare samma kväll avled Thure Wickberg på sjukhuset i Gävle.
- Thure skapade det Brynäs som blev så framgångsrikt. Självklart så märktes det i klubben att han var borta. Trots det tycker jag att killar som Lennart Jansson, Henry Jansson, Breit Hellman med flera jobbade vidare i Thures anda och gjorde det väldigt bra.
- Dagen då Thure Wickberg dog var otroligt jobbig för alla i laget och inte minst för Håkan.

Mellan åren 1973 och 1975 var Leksand Sveriges bästa hockeylag och vann tre raka guld. I den tredje och avgörande finalen mellan Leksand och Brynäs på Scandinavium 1975 gör Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson ett mål som domarna Orwar Cerwall och Åke Södergren dömer bort.
- Vi blev bestulna på det guldet. Domarna dömde bort ”Prostens” mål helt felaktigt. Jag tycker det var riktigt dåligt och i förlängningen gör sedan Roland Eriksson mål för Leksand.

Hur minns du 10 april 1980, 15.31 in på andra perioden?
- Det var en riktigt rolig stund eftersom jag lyckades göra mål, vilket jag inte var känd för att göra allt för ofta ha ha…
- Att jag lyckades läsa spelet just då och dessutom få in segerpucken var nog lite mer av tillfälligheter.
- Det var en väldigt rolig och jämn finalserie mot Frölunda och fyra av fem matcher vanns med uddamålet. 

Ni var väl inte direkt favorittippade inför finalserien?
- Nej. Vi tog oss till slutspel i sista omgången. Sedan vann vi stort mot Leksand både borta och hemma. Det blev 9-4 borta och 8-2 hemma. Då ska man komma ihåg att Leksand var storfavoriter till SM-guldet efter att ha vunnit grundserien.

Stig Salming spelar fram till och med 1981 då han lägger skridskorna på hyllan och blir tränare.
- Jag hade problem med knäna, händerna och en axel så det hade varit en tidsfråga innan gubben Salming var tvungen att lägga av. Då ringde ”Tigern” och sa att jag skulle hoppa in som hjälptränare i Brynäs. När ”Tigern” kallar så lyder man ha ha…
- Redan efter en säsong hoppade ”Tigern” av och då fick jag förfrågan om att bli huvudtränare. Jag kände mig inte etthundra procent mogen för det jobbet, men jag tackade ja ändå och därefter blev det sex säsonger som tränare i klubben.

Var det aktuellt med fortsättning i någon annan klubb efter att du lämnat tränarjobbet?
- Jag fick några erbjudanden bland annat från Schweiz och även från Percy Nilsson nere i Malmö. Då var yngsta dottern Stina nyfödd och vi ville inte bryta upp från Gävle och börja en osäker resa som tränare runt om i landet. Av erfarenhet så vet man ju att det sällan bli mer än ett par år på samma ställe och det passade inte oss.

Lockade aldrig proffslivet borta hos Börje i NHL?
- WHA var igång då och jag fick en förfrågan därifrån och även någon från NHL. Det hade krävts rejäla pengar om jag skulle bryta upp med familjen från Gävle för att flytta till Kanada då.
- Kontrakten jag fick avrådde dessutom Börje mig ifrån att skriva på och han visste vad han pratade om från all den erfarenhet han fått genom åren där borta.

Hur reagerade du på den här fantastiska hyllningen som Börje fick mot USA i Canada Cup 1976?
- Vi var nog ganska oförberedda på att det kunde hända. I Sverige så var det inte så vanligt att man hedrade sina spelare på det här sättet. Att det dessutom sker då deras egna hjältar från USA spelade i det andra laget gjorde bara saken ännu större.
- Det gick verkligen rysningar genom kroppen och jag var otroligt glad för Börjes skull. Vi har alltid haft en väldigt fin kontakt och relation genom åren och då att få uppleva hur stor han var där borta är ett minne för livet.

Varför lyckades inte Tre Kronor i turneringen?
- Vi gör en bra turnering frånsett 6-8 mot Finland i näst sista omgången. Vi slog USA och Tjeckoslovakien. Spelade oavgjort mot Sovjet men förlorade mot Kanada. Hade vi slagit Finland så hade vi antagligen gått till final mot Kanada.
- Varför det blev som det blev mot Finland har jag inget bra svar på.

Vid VM 1976 i polska Katowice så urartar den sista matchen mellan Sverige och USA. Domarna Lagasse från Kanada och Filip från Tjeckoslovakien tappar matchen helt och USA:s spelare går loss rejält på dom svenska spelarna. Bland annat så blev Wille Löfqvist överfallen av USA:s målvakt Mike Curren när han försökte hjälpa Stig Salming ur en fight. ”Stigge” själv blev brutalt överfallen bakifrån av Dave Langevin. Inte nog med att han slog sönder ögonbrynet på Salming med klubban, väl på isen satte han sig på Salmings rygg, tog hans huvud och dunkade det i isen.
- Klart man kommer ihåg den där matchen och hela turneringen. Det var egentligen början på det som kanadensarna fortsatte på vid VM i Wien 1977. Jag tyckte att vi redde ut det på ett bra sätt och vann båda matcherna mot just USA. Turneringen -76 slutade med att vi fick brons och USA hamnade utanför pallen.

Lou Nanne målades upp som USA:s värsta buse.
- Lou Nanne kom faktiskt och bad om ursäkt efter matchen, fast då var det bara han och jag ha ha…
- Han tyckte att USA hade agerat fegt och vid VM i Wien var det han som till slut fick stopp på Phil Esposito. Jag har stor respekt för Nanne och han är en schysst personlighet.

VM i Wien-77 hade en mycket mörk baksida. Kanada, som inte deltagit i VM sedan 1969, hade skickat ett mycket starkt och välmeriterat lag där alla spelare kom från NHL. Dom största stjärnorna i laget var Phil Esposito och Carol Vadnais och dom båda skulle visa sig stå för några av dom värsta negativa uppträdanden som har skådats under Ishockey-VM:s historia. Vi lärde även känna en arrogant galning i rinken vid namn Wilfred ”Wilf” Paiment. Normalt levde han som en skygg yngling på NHL:s bakgård men under denna turnering fick han utbrott som närmast kunde liknas vid kriminella handlingar.

Han lyckades till exempel slå ryske backen Sergei Babinov medvetslös efter en regelrätt tackling av ryssen, samt spetsa Alexander Yakhusev med sin klubba, en klubba som han kort därefter slog av med all kraft mot Vladimir Shadrins vad.

Ni åkte till VM i Wien med åtta VM-debutanter, vilket var väldigt mycket vid den här tiden. Vilken status hade ert lag i media?
- Det fanns väl inga större förväntningar på oss men alla killarna växte med uppgiften före och under VM. Vi hade ett bra uppladdningsläger i Prag innan turneringen, utan att för den delen göra några bra resultat i träningsmatcherna.
- Men känslan var bra hela tiden och blev bara bättre och bättre. Sedan måste jag också lyfta fram initiativet med att våra fruar kom ner under turneringen och hälsade på några dagar. Det var första gången något sådant hade hänt och betydde en hel del för oss spelare.

Redan i andra omgången så stötte ni på Kanada och vann med 4-2. Hur var stämningen på isen?
- Den hade redan börjat bli lite irriterad i en träningsmatch innan VM som spelades i Scandinavium. Kanadensarna hade lite konstiga saker för sig men jag tycker resultatet talar sitt tydliga språk. Vi vann med 4-2 och vi behärskade deras sätt att spela ganska väl.
Tre Kronors tvåmålsskytt, Lars- Erik Ericsson (idag Ridderström), var nära att bli blind efter ett av kanadensaren Wilf Paiments fula tilltag den matchen. Paiment hade redan dagen innan mötet utlovat att han skulle köra upp klubban i ansiktet, vilket han också gjorde, bara några centimetrar från ögat på Ericsson.

Vad minns du av den händelsen?
- Jag minns inte exakt vad som hände med Lars-Erik, men han fick väl en klubba i ögat strax efter det att han gjort sitt andra mål.
- Det jag minns väl var att ”Rolle” Eriksson hade anlänt från NHL och var fantastiskt bra. Det var vårt enda NHL-proffs som var med i det VM:et medan hela Kanadas lag var NHL-spelare.

Kent-Erik Andersson fick väl mjälten spräckt av en kanadick i samma match?
- Det var en buttending av någon kanadensare (Carol Vadnais) som enligt brorsan inte gjorde mycket väsen av sig i NHL, utan var där istället from som ett lamm.

Det sägs att du sedan hamnade i handgemäng med Phil Esposito i hotellets restaurang. Vad hände egentligen?
- Ha ha! Det blev väl aldrig något handgemäng. Vi hade vunnit mot Sovjet och satt i restaurangmatsalen på hotellet. Jag minns att man visade vår match i repris på österrikisk tv då vår ordförande Ove Rainer kom och hämtade oss för någon prisceremoni. Det fanns ett ganska stort dansgolv mitt i restaurangen och då jag går över golvet så kommer ”Espo” farande och ska på och slåss med mig. Men hans polare slänger sig över honom och brottar ned honom på golvet. Så det blev aldrig någon fight… det låter helt vansinnigt när man berättar det ha ha…

För att få ytterligare en bild av hur Phil Esposito och hans Kanada uppträdde under turneringen så vill vi berätta följande händelse från Kanada – Sovjet:

Vid 1-1 och efter ett av flera slagsmål så tacklas Kanadas Eric Vail av Sergei Babinov. Vail blir ursinnig och svingar klubban med all kraft i huvudet på Babinov. När Babinov ligger på isen näst intill medvetslös så sticker Esposito sin klubba i ansiktet på Babinov som får ett djupt jack i hakan och börjar blöda kraftig. Babinov förs medvetslös och kraftigt blödande av isen allt medan Kanadensarna skriker glåpord efter honom.

I pausen kastar kanadensarna sina klubbor från dörröppningen till ryssarnas omklädningsrum som spjut mot dom ryska spelarna. Alexander Maltsev träffas i huvudet men har hjälmen på sig som tur är. Ryska läkaren är i full färd med att sy ihop Babinovs haka då Esposito går in i ryssarnas omklädningsrum och inför en förvånad skara ryska hockeyspelare skriker han ”I did it” och slår sig själv för bröstet innan han spottar mot Babinov. Efter matchen eskorteras den finska domaren Raimo Sepponen av ett tjugotal poliser från matchen jagad av den uppretade Esposito.

Har du haft någon kontakt med Esposito efter dom här händelserna?
- Inte direkt men vi sprang på varandra i en korridor på Globen i samband med någon VM-turnering men inte något efter det.

Ni kom senare att förlora mot Kanada med 7-0 i slutspelet. Hur var känslan inför den matchen?
- Jag tror många av våra spelare tyckte det var ganska obehagligt att spela den matchen och ville bara få matchen överstökad. Men sa du att den slutade 7-0… jag har för mig att inte matchen gällde något så det kan ha påverkat resultatet.

Nu till något roligare, Sovjet hade ett fantastiskt lag i VM. Men ni vann dom båda matcherna mot ryssarna med 5-1 respektive 3-1. Vad var hemligheten med ert spel i dom matcherna?
- Jag vet inte om det fanns några direkta hemligheter. Göran Högosta i målet gjorde två fantastiska matcher. Han tog flera frilägen i båda matcherna och sedan hade vi killar som till exempel ”Rolle” Eriksson som kunde göra dom avgörande målen.
- Vi hade ett lag där alla kämpade för varandra och hela tiden backade upp varandra. Det fanns också flera härliga killar som Mats Åhlberg och ”Peo” Brasar som var underbara att ha i dom här matcherna. Många förstod nog heller inte innan VM vilket talangfullt lag vi hade i Wien. Flera killar som till exempel Stefan Persson blev också proffs efter VM.

Vad var själva hemligheten med ert lag under VM-77?
- ”Virus” Lindberg, vår förbundskapten, gjorde ett bra jobb. Han jobbade lite i skymundan och lät oss delta och ha åsikter. Han bidrog mycket till den fina stämning som var under hela VM.

Vad njöt ni mest av på banketten efter turneringen, att ni vunnit silver eller att Kanada missade medaljerna?
- Det var helt klart att vi vann silver. Men nu när du nämner banketten så var det så att Kanada inte kom dit för dom var så besvikna att dom missade medaljen.


Text: Ronnies Skrivsmedja

 


 




Sidan ändrad: 2012-08-07




Hosted by Interlan
Powered by EpiServer CMS
Sogeti
EPiTrace logger