There is a license error on this site:
LicenseException: License has expired.
The Web site remains functional, but this message will be displayed until the license error has been corrected.

To correct this error:If you do not have a license file, please request one from EPiServer License Center.
www.brynas.se Old School: Jan-Erik Silfverberg - PublicTemplates



Jan-Erik Silfverberg säsongen 72/73
Jan-Erik Silfverberg säsongen 72/73

Old school: Jan-Erik Silfverberg

Möt Hoforskillen och den forne lagkaptenen Jan-Erik Silfverberg i veckans Old School-intervju!

Jan-Erik Silfverberg ansågs som ett av svensk hockeys största löften då han skrev på för mästarklubben, Brynäs, inför säsongen 1971/72. Totalt gjorde han elva säsonger i klubben och vann fyra SM-guld. Vid det sista av gulden, 1980, var han dessutom lagkapten i Brynäs.

Här får ni träffa Hoforskillen och tillika Jakobs pappa, Jan-Erik Silfverberg, i Old School Brynäs.

Du är alltså från Hofors, hur var det att växa upp som idrottskille där på 1960-talet?
- Det var nog rätt bra. Jag och alla idrottsintresserade ungdomar i Hofors var jämt på ute- rinken, som då låg vid Folkets park. Hallen hade inte börjats bygg då.
- På den tiden var idrottsplatserna tillgängliga för allmänheten på ett helt annat sätt. Det var som en extra ungdomsgård. Vi bodde tio minuter med spark från rinken och jag minns hur man verkligen längtade efter att få komma dit. Snöade det så var det bara att skotta och ibland hjälpte man vaktmästarna med att spola isen. Vi blev kompisar med ”vaktisarna” och dom var smarta och förstod att om dom var schyssta mot oss kunde vi hjälpa till att skotta och så vidare.

När debuterade du i Hofors IK:s A-lag?
- Jag kan väl ha varit femton år när jag spelade första matchen där. Själva matchen minns jag faktiskt inte idag. Däremot var jag inte back från början utan det var först när jag kom till TV-pucken som Bertil Nordlund och Hans ”Stöveln” Öberg skolade om mig. Jag gick från att ha varit en målfarlig forward till en inte alls lika farlig och defensiv back ha ha…

Det var inte många hockeyspelare som tog resan från Hofors till Brynäs. Jan-Erik Silfverberg tillsammans med lillebror Conny är faktiskt två av få som gått den vägen.
- För mig var det aldrig någon tvekan. Timrå var med och högg då, men då jag fick förfrågan från Brynäs tackade jag ja direkt.

Hur gick värvningen till?
- Jag vet att även Mora, som också låg i Division 1, var hem till oss i Hofors och pratade om en övergång. Sedan var jag upp till Sundsvall och hälsade på hos Timrå som hade ett fantastiskt bra lag då med ”Bulla” Berggren, ”Tåget” Söderberg, ”Strimma” Svedberg och så vidare. Brynäs var faktiskt den klubb som visade intresse sist av dom tre.
- Det var Breit Hellman, som jobbade med att resa omkring och se på talanger, som var hem till mig i Hofors. Det var Breit och en kille från Vuollerim trakten som hette Anders Engström som jobbade med att leta spelare åt Brynäs. Jag gick väl och väntade på att Brynäs skulle höra av sig och gav därför inget svar åt dom andra klubbarna. När jag väl fick frågan av Breit så fanns det aldrig någon tvekan från min sida.

Jag antar att du blev rik på kuppen?
- (Skratt) Nej, men jag fick faktiskt en bil av Brynäs för att kunna åka till träningarna. Det var en Volkswagen 1200 1965-års modell. Den var värd femtusen kronor.
- När jag skulle hämta ut bilen ville bilfirman ha femton kronor i registreringsavgift, men jag hade inga pengar utan firman fick bjuda mig på den avgiften.

Bodde du kvar i Hofors under din första tid i Brynäs?
- Nej. Hela familjen flyttade in till Gävle och då fick Brynäs lillebrorsan på köpet.

I februari 1970 och fortfarande som Hoforsspelare så får Jan-Erik Silfverberg dra på sig juniorlandslagströjan första gången. Sverige möter Norge i Oslo och förlorar med 3-2. Silfverberg spelar på backplats tillsammans med Johnny Bergqvist.
- Just det, Johnny Bergqvist från Piteå. Det stämmer bra det. Han har jag inte träffat sedan landskamperna. Jag vet inte ens om han fortsatte att spela hockey eller om han hittade på något annat. Jag spelade även en del i juniorlandslaget tillsammans med Mats Waltin
- Vid Junior-EM 1971 spelade jag back tillsammans med Kent Hedman från Strömsbro. Framför oss hade vi en kedja med ”Krobbe” Lundberg, Martin Karlsson och ”Myggan” Wallin. Turneringen gick i Tjeckoslovakien och vi fick silver.
- Året därpå spelades JEM i Skellefteå, Luleå och Boden och då vann vi guld efter att ha slagit Sovjet med 4-1 i den sista matchen.

Jan-Erik Silfverberg spelade turneringen med Leksands Per Karlsson (idag Brandser) som backkollega. I laget fanns även blivande stjärnor så som Göran Högosta, Mats Waltin, Pelle Mårts och Roland Eriksson.

Som yngsta spelare i truppen fick Silfverberg kliva in i Brynäs omklädningsrum 1971 där han möttes av Håkan Wickberg, Tord Lundström, Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson, Wille Löfqvist, Lennart ”Tigern” Johansson…
- Det var ju ett helt landslag skrattar Silfverberg och fortsätter:
- Jag kommer aldrig glömma första träningen med Brynäs. Vi körde uppe på Hemlingby, jag hade åkt min folka 1200 dit och jag minns att jag bytte om inne i gamla bastuns omklädningsrum.
- När jag såg alla killarna, där i stort sätt alla tillhörde landslaget var det stort. Men jag kände aldrig att det var jobbigt eller någon överdriven respekt, inte heller att jag inte skulle vara välkommen. Stämningen var rå men hjärtlig. För mig var det bara att gå in och jobba på och visa att jag skulle ha en plats i laget.



Den 17:e oktober 1971 debuterar Silfverberg i Division 1 Norra för Brynäs. För motståndet står Nacka SK och Brynäs vinner med 5-0 efter två mål av Lasse Öberg och ett var av Hans ”Virus” Lindberg, Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson och Tord Lundström. Hela 3 842 åskådare hade letat sig ner till Nacka IP i sydöstra Stockholm.
- Nacka var med det året och det var den enda matchen som spelades utomhus vill jag minnas. Nacka hade väl ett hyfsat lag, men matchen… Nej, det minns jag faktiskt inget ifrån. Vi pratar trots allt om en match som spelade för över fyrtio år sedan och jag minns knappt vad som hände igår ha ha…

Brynäs kör över mer eller mindre alla lag i SM-slutspelet och vinner guldet i överlägsen stil hela fem poäng före tvåan Leksand. Redan i den näst sista omgången (SM-slutspelet spelade i serieform) säkrade guldet då Djurgården besegrades med 3-0 på Johanneshovs Isstadion. Brynäs mål gjordes av Håkan Wickberg, Lasse Öberg och Inge Hammarström.
- Jag tror att en stor del av Brynäs storhet låg i att vi tränade mer och hårdare än alla andra lag. Ser du till idag då alla lag tränar ungefär lika mycket så är serien betydligt jämnare. Självklart handlade det även Brynäs hade väldigt många bra spelare i laget.

Hur fick ni den här tiden att träna som andra lagen inte hade?
- Vi tränade kvällstid precis som alla andra lag. Vi hade åtta till fem jobb vilket alla spelare hade då. Men våra träningar var hårdare och det var jämt tävling. Spelade ingen roll om det var tvåmål eller fotboll på sommaren, allt vi ställde upp i skulle vinnas, till nästan vilket pris som helst.

Mellan åren 1973 och 1975 vinner Leksand tre raka SM-guld. Blev ni i Brynäs nöjda eller varför var ni inte bäst i Sverige längre?
- Det var här som generationsväxlingen började. Lasse Bylund hade slutat, ”Virus” flyttade till AIK, Inge och Börje blev proffs i Toronto. Många toppspelare försvann och nya behövdes skolas in.
- Sedan ska man inte glömma att Leksand också hade ett mycket bra lag under dom här åren. En skön bild jag har framför mig är när Mats Åhlberg står med en cigarett i mungipan i samband med någon match. Åkte vi på landslagsläger så var det ut med mjölken ur kylskåpet på hotellet och in med ciggen ha ha… ”Matta” var en härlig kille och vi hade väldigt kul tillsammans med Leksands spelare under åren.

Hur var stämningen i Gävle under dom här mindre framgångsrika åren för Brynäs?
- Visst knorrades det en del, men det var inte så farligt. Ni vet det var inte samma mediebevakning från hockeyn som det är idag. Nu finns allt ute på Facebook, bloggar och Twitter i samma stund som det händer.
- På sin höjd blev man som spelare intervjuad två gånger per säsong då. Idag kan jag säga att telefonen går varm hemma hos Jakob hela dagarna med folk som vill göra intervjuer. Det är en svår avvägning mellan vad som är PR och vart gränsen till privatliv går.

Vid den avgörande SM-finalen mot Leksand på Scandinavium 1975. Vid ställningen 2-2 och inför drygt två miljoner TV-tittare kommer Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson förbi Roland Bond och Kjell Brus. Helt fri med Göran Högosta gör han inget misstag utan lägger pucken under Högosta och in i mål. Tror alla.
- Vi borde ha fått det målet godkänt. Det var ett misstag av domaren Orvar Cerwall. Han hävdade tydligen många år senare fortfarande att det var rätt att döma bort målet. Jag tycker att han borde ha kunnat vara rak och säga att han och hans kollegas (Åke Södergren) beslut var felaktigt.
 - Cerwall hävdade att ”Prosten” hade lyft målburen ur sitt läge innan pucken hade glidit över mållinjen, vilket det finns bilder på att det inte stämmer. Nu vann Leksand efter att Roland Eriksson avgjort i förlängning.

Redan säsongen därpå får Brynäs lagkapten Tord Lundström lyfta bucklan som betyder att laget ånyo är bäst i Sverige. I finalen besegrades Färjestad med 6-1 i Färjestads Ishall och 6-5 i Gavlerinken. I den andra av finalerna ledde Färjestad med 4-2 inför tredje perioden innan Brynäs inleder en imponerande upphämtning.
- Den finalen avgjorde till slut Stefan Canderyd i förlängning. Jag och Stefan Persson spelade backpar bakom kedjan med Martin Karlsson, ”Krobbe” Lundberg och Canderyd.
- Vi fem fungerade fantastiskt bra tillsamman, i mitt tycke den bästa femma jag spelat med. Vi fem fick även spela i Tre Kronor tillsammans under ett par år vilket visar på att det fungerade bra för oss.

Hur reagerade du till lillebror Conny Silfverberg stod där i omklädningsrummet säsongen därpå?
- Den lilla knatten som jag bråkat med så mycket ha ha…
- Helt klart så var det väldigt roligt och nu så här efteråt kan jag väl erkänna att jag var ganska stolt över Conny. Man förstod redan då att det skulle kunna bli en ganska bra hockeyspelare av honom med tiden. Så blev det ju också.

Varför tror du att han aldrig lyckades etablera sig i Tre Kronor? 
- Conny var med lite sporadiskt, jag tror han gjorde åtta landskamper eller något liknande. Dessutom var han tillsammans med Mats Näslund med i förbundets ATG-satsning 1981.
- Det där blev aldrig något riktigt bra. Mats och Conny skulle träna själva dagtid och senare på kvällen även med oss. Jag tror inte att det var speciellt lyckat och redan säsongen därpå hade förbundet lagt ner den satsningen.

Guld 1973, 1976, 1977 och 1980, har det varit lika stort varje gång att få vinna ett SM-guld med Brynäs?
- Ja, det tycker jag nog. Självklart är alltid det första guldet lite speciellt. Annars var nog guldet 1980 det mest överraskande.
- Det var inte många som trodde att vi var så pass bra som vi var och det var faktiskt först i sista omgången som vi tog oss till slutspel. Finalen vann vi sedan mot Västra Frölunda efter en väldigt tuff finalserie.

Var det en speciell känsla att som lagkapten få lyfta bucklan 1980?
- Jo, men det var trevligt att få vara lagkapten för Brynäs och framförallt då vinna ett SM-guld.
- Något som jag idag kan se som extra kul är att både jag och min son, Jakob, har varit lagkaptener för Brynäs. Jag undrar om det förekommit tidigare i Elitserien att far och som varit kaptener i samma lag.

Varför slutade du spela bara 29 år gammal?
- Jag reste mycket i jobbet och hade bland annat Sundsvall och Östersund med omnejd som distrikt. Skridskorna låg alltid nedpackade i bilen och på kvällarna, när jag var ute och reste, fick jag leta upp någon is-plätt där jag kunde åka skridskor.
- Det där fungerade inte samtidigt som jag hade gjort elva säsonger i Brynäs då och kände att det var dags att varva ner från hockeyn. Jag spelade ytterligare en säsong i Hofors och året därpå var tanken att jag skulle vara spelande tränare där. Då fick jag en tjänst i Luleå vilket gjorde att Stefan Canderyd i stället fick ta över och träna Hofors.

Du passade även på att praktisera som styrelseproffs i Luleå HF under den här perioden.
- Det stämmer. Jag gick med i Luleås styrelse under en säsong när jag jobbade som platschef för ett byggföretag där uppe. Det var säsongen 1983/84. ”Virus” Lindberg var tränare för Luleå och det året tog dom sig upp i Elitserien.

Under säsongen 1974/75 spelar Tre Kronor inte mindre än tjugonio landskamper. Redan till årets tre första matcher så tar förbundskaptenen Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson ut backparet Stefan Persson och Jan-Erik Silfverberg från Brynäs till att representera Sverige, även om Silfverberg inledningsvis hade Mats Waltin vid sin sida.
- Det var i Södertälje mot Finland. Vi vann med något mål (2-1 efter två mål av Willy Lindström). Mitt starkaste minne från den matchen var att jag tidigt in matchen fick in en rejäl tackling på Lasse Oksanen, nummer fjorton minns jag att han hade. Han blev så förbannad så att han åkte runt och jagade mig resten av matchen för att ge igen. Den tacklingen fanns senare som omslagsbild på ett av förbundets instruktionshäften.

VM 1977 i Wien blir Jan-Erik Silfverbergs enda VM-turnering. Förbundskapten Hans ”Virus” Lindberg tar ut ett oprövat landslag som kom att göra succé och vinna silver.
- Jag spelade inte alla matcher utan var med som extra back. Vi spöade ryssarna i två matcher (5-1 och 3-1) vilket var en stor skräll och hela turneringen var en upplevelse att få vara med i.

Vad var de som gjorde er så bra? Ni var inte speciellt favorittippade inför turneringen.
- Många av spelarna, närmare 75 procent, blev proffs direkt efter turneringen eller ett par år senare vilket visar på att vi hade väldigt många bra spelare i laget. Då det gäller just ryssarna var flera av deras spelare kanske på väg lite nedåt. Jag minns att bland andra Vladimir Petrov var med och han gjorde väl inget större väsen av sig.
- Vi var ett gäng på väg upp och ryssarna ett gäng som var på väg ner, så kan man väl sammanfatta varför vi vann silver. Tjeckerna var väldigt bra i den här turneringen och vann till slut guldet.

Sedan hade vi Kanada.
- Vilket brödgäng dom hade tagit dit. Wilf Paiment var en spelare som mer eller mindre var helt galen. Phil Esposito en annan och som verkligen var på var utför i sin karriär. Det var han som skulle slåss med ”Stigge” Salming i hotellets matsal, löjligt.

Drabbades du av kanadensarnas ideliga påhopp?
- Nej, inte vad jag kan minnas. Den som drabbades värst var Kent-Erik Andersson efter att Carol Vadnais träffat honom med klubban i magen. Man trodde länge att mjälten var spräckt, vilket tack och lov den inte var. Även Lars-Erik Eriksson (idag Ridderström) råkade illa ut efter att fått en klubba strax under ögat av Paiment.
- Det värsta var nog att domarna lät kanadensarna få hålla på. Man hade sådan respekt och var riktigt fega. Det kunde ha slutat ännu värre än vad det gjorde. Alla andra nationer tyckte verkligen illa om kanadensarna i den turneringen.

Hur får Jan-Erik Silfverberg dagarna att gå nu för tiden?
- Jag jobbar som V.d och delägare på ett byggföretag som heter Byggtech. Sedan jobbar jag i Brynäs styrelse och självklart följer jag Jakob och Brynäs. Jag ser alla hemmamatcher på plats under säsongen och reser även ibland ner till Stockholm om Brynäs spelar där. Övriga bortamatcher följer jag från TV:n.

Text: Ronnies Skrivsmedja

 

 




Sidan ändrad: 2013-04-05




Hosted by Interlan
Powered by EpiServer CMS
Sogeti
EPiTrace logger