There is a license error on this site:
LicenseException: License has expired.
The Web site remains functional, but this message will be displayed until the license error has been corrected.

To correct this error:If you do not have a license file, please request one from EPiServer License Center.
www.brynas.se Old School Brynäs: 9 - PublicTemplates



Old School Brynäs: Inge Hammarström

Det forna NHL-proffset och Brynäsaren Inge Hammarström står i fokus i dagens Old School Brynäs. Han valde att gå över till Brynäs IF efter sin tid i Timrå och idag är han en av klubbens största profiler.

Det är många som tagit resan till Brynäs via Timrå IK, eller Wifsta/Östrands IF sm klubben tidigare hette. En av dessa ska ni få träffa i dagens Old School Brynäs.

Inge Hammarström, 64, kom till Brynäs som ettårsfall 1968 från Timrå IK. Efter VM 1973 lämnade hanBrynäs, tillsammans med Börje Salming, för spel Toronto Maple Leafs. Efter sex säsonger i världens bästa och tuffaste liga återvände han till Brynäs inför säsongen 1979/80, en säsong som slutade med ett överraskande SM-guld för Hammarström och Brynäs.

Men vi börjar berättelsen om Inge Hammarström i Sörberge som är placerat i Timrå kommun, för det var där som han började spela hockey.
- Det är faktiskt en riktigt rolig berättelse om hur jag började med hockey skrattar Hammarström och fortsätter:
- Jag var egentligen inte alls intresserad av hockey då jag var barn, det var fotboll som gällde för mig. Jag hade varit med min pappa Ingbert och min farbror Erling och tittat när Wifsta/Östrand spelade mot Gävle Godtemplare, men hockey var inget som tilltalade mig speciellt mycket då. På den här tiden så låg rinken nere vid Östrandsfabriken.
- När jag var elva år, i november närmare bestämt, så fick jag låna min storebror Clarence skridskor som var åtminstone tre nummer för stora. Efter det var jag fast. Det året fick jag min julklapp några veckor före jul och när jag rev upp det paketet så var det ett par vita skridskor. Det gick ju inte. Visserligen var det inga konståkningsskridskor men det var trots allt ett par damskridskor, sådana där halvrör. Då fick jag låna en rasp av pappa och raspade av den vita färgen och sedan målade jag dom i svart innan jag använde dem.

Var pappa och Erling ofta och titta när du spelade?
- Farsan såg nog inte en match innan jag kom med i A-laget. Morsan däremot var nere då och då. Clarence, min storebror, spelade i Tunadal medans min lillebror Lennart stod i mål hos Timrå under flera säsonger. Jag minns att man åkte ner till planen klockan sju på morgonen för att hinna träna fram till skolan började klockan 8. Ofta var man där innan vaktmästarna kommit och hade det snöat så var det bara till att skotta planen själv.

Hur förändrades föreningen när Wifsta/Östrand kom att bli Timrå IK 1968?
- Mina första år i Wifsta/Östrand var faktiskt lite jobbiga eftersom jag var från Fagervik och inte var en Wifsta/Östrands kille. Jag spelade aldrig hockey för Fagervik men väl fotboll.
- Vi var ganska många bra hockeyspelare som växte upp i just Fagervik, bland andra Tommy Andersson, som blev glada över den här hopslagningen. Dessutom fick vi ”Svenna” Lindström, en gammal storspelare, som tränare. Även ”Eje” Lindström fanns kring laget. Stora stjärnan var Bert-Ola Nordlander men även Sören och Östen Boström var två spelare som jag såg upp mycket till.  Det hände åtskilliga gånger att man kallades för snorungen av Lennart Andersson, Roger Norin och dom här grabbarna, men så var ju jargongen i laget vid den här tiden. Lite rå men väldigt hjärtlig.

Säsongen 1967/68 blir inge Hammarströms sista i Timråtröjan. Laget kommer bara sexa i Division 1 Norra och missar SM-slutspelet. Hammarström blir trots sin ålder på 20 år lagets bästa poängplockare med 24 poäng på 21 matcher.
- Jag hade redan som sjuttonåring debuterat i Tre Kronor och hade där spelat tillsammans med bland andra Håkan Wickberg, Tord Lundström och Lars-Göran Nilsson. Dom tjatade hela tiden om att i fall jag ville vinna något så skulle jag komma till Brynäs.
- Jag och Lennart ”Knutte” Lind låg i och träna väldigt hårt under den här tiden och vi hade dessutom fått upp Verner Persson som tränare till Timrå. Verner bjöd över CSKA Moskva, med Anatoli Tarasov som tränare, till att förlägga sina träningsläger på hösten i Timrå.
- När vi satt där på läktaren och såg deras träning undrade båda vad vi höll på med i Timrå. Visserligen hade vi spelare i Sverige sju till fyra jobb vid sidan av hockeyn medans ryssarna tränade två till tre gånger om dagen. Men ändå kände jag att det var dags att lägga i ytterligare en växel i min utveckling, framförallt om jag ville behålla landslagsplatsen. Då valde jag att skriva på för Brynäs.

Vilket inte var alldeles populärt hos Timrås ledare har jag förstått.
- Jag blev ettårsfall eftersom dom tyckte att jag svek Timrå. Bert-Ola hade tidigare gått till AIK och Eje Lindström till Grums, annars var det knappt någon som värvats från Timrå tidigare.
- Det här året hade först Kurre Olofsson och Svante Granholm värvats till Västra Frölunda. När jag då kom och sa att jag ville till Brynäs tyckte ledarna i Timrå att det fick vara nog.
- Jag tror att Brynäs var villiga att betala 40 000 och Timrå krävde 50 000. Mer skiljde det inte mellan buden.

Hur reagerade du på det beskedet?
- Vi var på träningsläger med Tre Kronor i Leksand då Arne Strömberg, som var förbundskapten då, kom springande och sa: Inge, har du hört att du blir avstängd fram till och med januari. Jag trodde knappt det var sant.
- Arne blev något av min räddning då han lät mig spela alla matcher i Tre Kronor och B-landslaget under den tid jag var avstängd så jag trots allt fick matchträning. Jag spelade dessutom bandy samtidigt med Skutskär, så jag fick åka mycket skridskor hela tiden.

Hur togs du emot av alla Brynäs stjärnspäckade gäng?
Det var ett bra gäng, men jag hade alltid spelat center i Timrå. Brynäs hade Håkan Wickberg, Lennart ”Tigen” Johansson och Janne Lyck som centrar så jag fick spela ytterforward, något jag aldrig gjort tidigare.
- Jag var ofta med ”Tigern” och Lars-Göran Nilsson uppe i Hemlingby och tränade extra och jag tror alla i laget verkligen ville träna och utveckla sig. Senare kom även Tommy Sandlin in som tränare och han var väldigt inspirerad av den ryska hockeyn. Det var väl egentligen bara Håkan (Wickberg) som kunde gnälla lite och undra varför det skulle vara bra för oss att träna så hårt.

Debuten i Brynäs?
- Jag tror att det var mot Bofors (KB63) hemma i Gavlerinken i mitten av januari och jag spelade i en kedja tillsammans med ”Tigern” och Lars-Åke Sivertsson, vilket inte var någon drömresa direkt ha ha… (Brynäs vann med 9-5 och Hammarström svarade för två mål och en assist)
- När vi kom till en bortamatch så skojade en av vaktmästarna och sa att nu får vi ta fram blå färgen till linjerna för nu kommer Hammarström.
- ”Sivert” och ”Tigern” i alla ära. Båda var fantastiskt duktiga spelare och som båda hade spelat i Tre Kronor. Men då jag kom till Brynäs så var båda på väg ner i sin karriär och spelade inte med samma fart som jag. Det gick så långt att jag var beredd att byta klubb innan man satte mig i kedjan med Tord Lundström och Håkan Wickberg.

Var du på väg att lämna Brynäs vid den här tiden?
- Det var väl tal om Färjestad, men det fanns genuina idrottsledare som hade en stor ömsesidig respekt för varandra. Jag tänker då på Thure Wickberg, Lasse Norrman i AIK, Kjell Glennert i Färjestad, ”Bittan” Johansson och alla fina Leksandsledare. Så man löste sådana här saker på andra sätt i stället för att ta spelare från varandra.

Leksand får stoltsera som svenska mästare Inge Hammarströms första år i Brynäs. Säsongen 1969/70 är dock åter Brynäs på tronen efter att ha i överlägsen stil vunnit SM-slutspelet hela sex poäng före Västra Frölunda.
- Vi tränade mer än alla andra lag och vi hade en helt fantastisk sammanhållning i laget. Dessutom så var alla riktiga vinnarskallar. Det tror jag var anledningen till guldet 1970 och överhuvudtaget till Brynäs framgångar under så långt tid.
- Vi var väldigt många ungkarlar i laget då vilket gjorde att vi höll ihop mycket även vid sidan av hockeyn. Det hände ofta att hela ungkarlsgänget stack ut och dansa tillsammans och nästa alla luncher åt vi på ”Piggen” (Pigalle). Dit kom även killarna som hade familjer och åt eftersom alla ville vara med och snacka hockey. Mer eller mindre allt kretsade kring hockeyn.
- Jag tror också att sammansättningarna av femmor var väldigt lyckade. Då tänker jag inte bara på den med jag, Håkan och Tord utan även en kedja som den med ”Huppa” (Lennart Lind), Lasse Öberg och ”Prosten” (Stefan Karlsson) var oerhört viktiga för oss.

Det har även talats om mycket skickliga hockeyspelare som exempelvis Lars-Eric Ericsson (idag Ridderström) som inte riktigt kunde komma in i gruppen socialt.
- Lars Erik var en bra spelare och en jättehärlig kille som var lite speciell. Han gillade att spela gitarr och gick alltid sin egen väg.
- Det accepterades aldrig att någon inte tog i på alla träningar. Det var jämt tävling femmorna emellan och det hände att det var rena slagsmål på träningarna. Det här kunde kanske inte alla anpassa sig till, men bara för det så behövde man inte vara en sämre hockeyspelare än oss andra.

Hur viktiga var Leksand för Brynäs under dom här åren?
- Otroligt viktiga. Jag hade spelat med Danne Söderström, ”Matta” Åhlberg, Roland ”Bolle” Bond med flera i juniorlandslaget och vi har alltid haft jättetrevligt ihop.
- Leksand hade nog en ganska liknande grupp som oss, då det gäller sammanhållning och vilja att träna. Det var heller inte så lätt att slå sig in där heller om du kom från en annan ort. Exempelvis så hade Danne Labraaten inte så lätt i börja och han var ju från Grums . På våra landslagsläger så var det alltid tävling mellan oss och killarna från Leksand.
- Ett kul minne jag har är då vi var i Leksand och spelade en match. Leksand ledde efter att Åhlberg gjort ett av deras mål. Då lyckades jag sätta dit kvitteringen. På tekningen efter målet glider Åhlberg upp bredvid mig och säger med glimten i ögat: Tänk att det alltid är samma killar som gör målen ha ha…

Inför säsongen 1973/74 flyttade du och Börje Salming till Toronto Maple Leafs, men när hörde du från NHL första gången?
- Det var då jag spelade med Nordiska Juniormästerskapet men Juniorlandslaget 1965. Turneringen spelades i Hofors, Ljusne och Gävle. Vi körde över både Norge (11-0) och Finland (5-3). Vi hade ett bra lag med bland andra ”Palle” Ståhl från Modo, Göran Thelin från Västerås och så vidare. Då var det en scout från NHL på plats som hette Bert Olmstead (Spelade för Chicago, Montreal och Toronto 1948-1962) och kollade på oss.
- Sedan visste vi att det fanns en del NHL-folk på plats vid VM 1972 och i den turneringen så gick det ganska bra för mig och jag gjorde en del mål.

Var det redan då som Toronto Maple Leafs kontaktade dig och Börje?
- Nej, det var i samband med Star cup, en turnering som spelades mellan ju och nyår där lag som ZKL Brno, Krylja Sovjetov och ett kanadensiskt lag (Brarrie Flyers men även Västra Frölunda och Västerås) var med. Det ryska laget hade en hel kedja som spelade i landslaget, Lebedev, Anisin och Bodunov.
- Matchen mot kanadensarna var otroligt ful och det var slagsmål mest hela tiden. Bland annat så vart Börje så förbannad så han klappade till någon och fick matchstraff. Jag själv lyckades peta in fyra puckar, jag hade en sådan dag då allt fungerade. Efter matchen stod Torontos scout Gary McNamara utanför omklädningsrummet och frågade om jag och Börje ville komma över till Kanada och spelade.
- Senare det året så spelade vi VM i Moskva och då bjöd Bob Davidson in mig och Börje till hans hotellrum och erbjöd ett kontrakt.

Hur reagerade Brynäs när det kom till deras kännedom?
- Självklart tyckte dom att det var jobbigt eftersom laget var på väg in i en generationsväxling och vi båda var två av framtidens hörnpelare.
- Efter VM åkte vi båda tillsammans med advokaten Björn Wagnsson över till Toronto, men han tackade nej till kontraktet som vi erbjöds. Både jag och Börje var nästa chockade eftersom det var för oss svenska hockeykillar stora pengar som vi erbjöds.
- Var kall bara sa Björn och senare den sommaren så träffade vi Toronto ute på Henning Sjöströms sommarställe och då  fick vi igen flera bonusar som senare under säsongen slog in. Så vi var nöjda och skrev på.

Hur var första dagarna på campen borta i Toronto?
- Det var slagsmål i mer eller mindre vartannat byte ha ha…
- Jag måste säga att killarna tog emot oss otroligt väl och vi var väldigt bra förberedda innan vi åkte över. Börje var ju sagolik redan från början och jag tror att rutinerade killarna så som Norm Ullman, Ron Ellis, Darryl Sittler och Dave Keon förstod ganska snabbt att Börje och jag kunde tillföra det här laget något och därför såg man till att vi trivdes.
- Det var inte bara vi två som var rookies det året utan även Lanny McDonald, Ian Turnbull och Bob Neely var nya och som gick in i laget direkt.

När kände du att ni hade vunnit publikens hjärtan?
- Det var nog redan tidigt på  försäsongen då vi vann stort över Detroit Red Wings där bland andra Tord Lundström, Uffe Sterner och ”Honken” Holmqvist försökte slå sig in. Det gick som på räls mest hela tiden i början.
- Jag minns att innan vi åkte över satt vi på ”Piggen” och då sa några kompisar från Brynäs att vi säkert skulle vara hemma igen före jul. Över våra döda kroppar blev både mitt och Börjes svar ha ha…

Ni hade en viss erfarenhet av att spela mot Kanadensare innan ni åkte över till NHL.
- Det var ju den här Summit Serie mellan Kanada och Sovjet 1972. Innan kanadensarna åkte till Sovjet spelade man ett par uppvärmningsmatcher mot oss på Hovet i Stockholm. Den första förlorade vi med 4-1, då hade vi alldeles för stor respekt för deras killar. Däremot spelade vi 4-4 i returen. Phil Esposito kvitterade i slutminuten. Efter den matchen förstod vi att spel där borta var något som vi skulle klara av.

Vilken är din mest minnesvärda match i NHL?
- Det kan jag inte svara på. Jag vill nog i stället säga att mötena med Montreal på bortaplan var dom roligaste matcherna att spela. Det var som derbyn med mycket folk och ett enormt liv på läktarna. Jag älskade verklighen att spela dom matcherna.

Redan efter tre matcher i Toronto Maple Leafs säsongen 1977/78 säljs överraskande Inge Hammarström till St Louis Blues.
- Det var överraskande på sitt sätt. Jag hade varit skadad men när jag gjorde comeback så vann vi över Detroit med 2-1 och jag gjorde ett mål. Efter matchen meddelade Harold Ballard, som ägde klubben, att man tradat mig till St Louis mot Errol Thompson.
- Det var då som Ballard började sin utrensning i Toronto. Han skickade bland annat iväg Lanny McDonald till Colorado. Det var egentligen bara Börje som fick stanna kvar i klubben hela tiden. Det gick så långt att klubbens General Manager Jim Gregory slutade i protest mot Ballard.

Hur var tiden i St Louis Blues?
- Jag gjorde två säsonger i klubben och trivdes jättebra. Redan kvällen efter att jag tradats spelade vi match och jag gjorde två mål när vi vann med 4-3.

Inför säsongen 1979/80 så väljer Inge Hammarström att lämna NHL-livet för spel i Brynäs.
- Jag hade ett kontraktsförslag på två år från St Louis och Emile Francis frågade innan jag åkte hem till Sverige om jag skulle komma tillbaka efter sommaren.  Jag åkte hem och spelade VM det året så jag bad honom höra av sig efter turneringen. Även Edmonton Oilers, som då var nya i NHL, var på mig och frågade om jag inte vill komma dit. Klubben behövde några rutinerade spelare vid sidan av Gretzky, Messier och killarna.
- Jag hade träffat Ann-Sofie då och vi bestämde oss för att flytta hem. Dessutom hade jag problem med knäet som jag opererade 1976. AIK, Färjestad och Frölunda var på mig och ville att jag skulle spela där. Jag tränade med Brynäs hela den sommaren, men det var först på sensommaren som klubben frågade om jag ville spela där kommande säsong. Hade jag inte fått frågan då så hade jag antagligen spelat för Frölunda eller kanske AIK eftersom Lasse Norrman låg på mig ganska hårt.

Säsongen 1979/80 blir ett triumfens år för Brynäs. Sensationellt så lotsar tränaren Lennart ”Tigern” Johansson Brynäs till SM-guld efter en finalseger mot det Västra Frölunda som Inge Hammarström var nära att skriva på för.
- Vi hade otroligt bra lag och jag fick vara en av dom ledande för det här laget eftersom jag kom hem från NHL. Det gick väldigt bra för mig i framförallt slutspelet där jag vann poängligan.
- Vi tog oss, ganska otippade, till slutspel i Elitseriens sista omgång. AIK och Djurgården var tvunget att spela oavgjort samtidigt som vi måste slå HV 71 på bortaplan, vilket lyckades.
- Hela Brynäs hade en formtopp i slutspelet och Wille Löfqvist i målet spelade helt fantastiskt. Vi körde över seriesegrande Leksand i semifinalen och den avgörande finalen mot Frölunda lyckades vi vinna med ett mål (2-1).

Säsongen 1967/68, då Inge fortfarande spelade för Timrå, debuterade han i Tre Kronor.
- Jag spelade faktiskt A- B och Juniorlandslaget under samma säsong. Riktiga debuten i Tre Kronor var mot Östtyskland i Karl Marx Stadt. Vi vann (8-1), men vilka jag spelade med eller hur det gick för mig själv minns jag faktiskt inte.

Hammarström spelade i en kedja med Kurt ”Kulle” Olofsson och Svante ”Hella” Granholm. Han gjorde ett mål och två assist i debuten.

Var VM 1973 i Moskva ditt internationella genombrott?
Nej, det var nog redan 1971 då jag spelade min första VM-turnering. Tyvärr så spelade jag skadad under stora delar av turneringen eftersom jag fick en spricka i foten efter att ett skott från Thommie Bergman olyckligt hade träffat mig där.
- Vi gör faktiskt en bra turnering och spelar även ganska bra. Bland annat så slår vi tjeckerna i en av matcherna. Tyvärr så förlorade vi en match mot Västtyskland med 2-1 och det var då som förbundets ordförande Helge Berglund kallade oss för betalda drängar. Det var väl inget som vi spelare direkt brydde oss om, men Arne Strömberg, som var förbundskapten det året, avgick efter turneringen trots att vi vunnit brons. Själv spelade jag aldrig den matchen eftersom jag var skadad i foten.
- ”Strimma” (Lennart Svedberg) och någon till hade väl kommit hem sent någon natt där nere vilket gjorde Berglund ännu med förbannad. Men vad spelade det för roll när ”Strimma” kom hem, han var ju bäst på plan ändå ha ha…

 

Canada Cup 1976 blir en missräkning för både Tre Kronor och Inge Hammarström. Många talade om Sverige som andrahandsfavoriter efter Kanada, vilket givetvis inte var realistiskt. Tre Kronor slutar fyra efter att bland annat förlorat till Finland med 8-6 efter att ha haft en 4-1 ledning en bit in i matchen.
- Det var en jobbig tid för mig och inte någon speciellt bra turnering. Jag hade klivit ner i ett hål bakom mål i säsongens sista NHL-match och skadat knäet. Det blev inget slutspel utan i stället tio veckor i gips och sedan tränade rehab tillsamman med pensionärerna i simhallen här i Gävle.
- Jag fick aldrig någon riktig vila det året och när ”Virus” Lindberg ringde och frågade om jag kunde spela tackade jag ja, sedan rullade det bara på. Det blev ingen lyckad turnering från varken min eller Tre Kronors sida.

Om jag säger 1-13, vad tänker du på då?
- Silvret vid VM 1981 och att vi hade 0-0 efter första perioden mot Sovjet. Inför turneringen så blev flera spelare skadade så jag, Danne Söderström och Rolle Eriksson fick hoppa med trots att vi inte var preparerade för spel i ett VM.
- Då avgjordes VM i ett gruppspel och vi hade 0-0 långt in i matchen mot Sovjet, men sedan gasade deras killar, som åt anabolas och andra piller, på och vann tillslut med 13-1.
- Vi vann sedan mot Kanada och tog hem silvret och det tror jag var större för oss än vad guldet var för ryssarna.

Hur märktes det att Sovjets spelare inte var av naturen så starka som dom var?
- Flera av deras spelare har berättat hur dom fick olika piller, bland annat Anabolas. Jag har jobbat med Evgeni Zimin, den tidigare storspelaren, sedan 1991 och han har berättat hur det har gått till. Det är ju även flera andra ryska spelare som gått ut och sagt det offentligt. Tyvärr är det nog så att det även finns ryska spelare som dött för tidigt av just den anledningen.

Varför valde du scout jobbet istället för att bli tränare efter att du slutat spelat?
- Jag och Lars-Göran Nilsson gick både steg 2 och steg , ettan behövde vi aldrig gå. Vi blev nästa som instruktörer på dom här utbildningarna.
- Sedan tränade vi Brynäs ungdomar nere på Brynäsvallen i kylan. Det var årskullarna 1969 till 1971 där bland andra dagens Brynästränare Tommy Jonsson spelade.
- Sedan flyttade familjen till Valbo och då ville jag i stället följa mig grabb Mikael när han spelade där och senare även i TV-pucken.

När blev det aktuellt att bli scout?
- Jag fick, tillsammans med hockeyfantasten Göran Stubb, förfrågan om att starta upp Central Scouting här i Europa, det som idag heter Europén Sport Scout. Det växte och killar som Lars-Erik Sjöberg och Lasse Norrman kom in som scouter.
- Då fick jag frågan av Bobby Clarke om jag ville börja jobba för dom och där blev jag kvar i 21 år. Nu har jag jobbat under fyra år tillsammans med Thomas Gradin som scout för Vancouver Canucks, vilket jag trivs väldigt bra med. Dessutom så passar jag på att scouta spelare åt Brynäs.

 Text: Ronnies Skrivsmedja
 




Sidan ändrad: 2012-07-05




Hosted by Interlan
Powered by EpiServer CMS
Sogeti
EPiTrace logger