I nästan 50 år har Brynäs IF varit en pålitlig leverantör av talangfulla ishockeyspelare till olika NHL-klubbar.
Här är historien om hur det gick till när Inge Hammarström och Börje Salming gick i spetsen.
Alltihop startade för nästan exakt 50 år sedan, sensommaren 1972, då det i London presenterades planer på en europeisk proffsliga. Organisationer skulle dras igång i flera större städer och spelare skulle hämtas från diverse ligor, inklusive förstås den svenska.
Det var NHL som låg bakom, det märks kanske på upplägget, och även om Thure Wickberg i Brynäs och andra mäktiga svenska ledare utåt tycktes ta hotet ganska lugnt var de helt klart störda. En ny liga skulle kunna ställa till en hel del oreda.
Att NHL plötsligt ville ut i världen hängde med all säkerhet ihop med att den konkurrerande ligan WHA, World Hockey Association, samma år hade skapats av Dennis Murphy och Gary Davidson. De hade redan från början nämnt Europa som ett tänkbart område att expandera i, och NHL ville inte komma på efterkälken.
Kanske gick alltihop lite för fort. Det visade sig i alla fall efter ett tag att intresset från de viktigaste svenska spelarna – varav de flesta fanns i Brynäs – var svalt, och utan våra stjärnor skulle det bli svårt att fylla hallar i London, Paris och Stockholm. Projektet försvagades för varje vecka som gick och dog till slut ut helt och hållet.
I stället började klubbarna i NHL och WHA att scouta svenska spelare för att förstärka sina egna organisationer. Det fanns förstås duktiga killar även i framför allt Sovjetunionen och Tjeckoslovakien – ja, det fanns nationer som hette så på den tiden – men de befann sig bakom den kommunistiska så kallade järnridån och fick inte lämna landet. Och att försöka rymma till något västland var mycket svårt och farligt.
Så de svenska spelarna var hetast, den saken är klar.
Den förste som fick ett kontrakt med en NHL-klubb var värmlänningen Thommie Bergman. Han värvades till Detroit 1972 och lyckades ta en plats.
Men den stora svenska NHL-boomen inleddes året därpå, 1973, när Toronto Maple Leafs lockade över brynäsarna Börje Salming och Inge Hammarström. Samtidigt värvades Tord Lundström och AIK-målvakten Leif ”Honken” Holmqvist (född och uppväxt i Strömsbro) till Detroit. Det handlade om pengar som var småkrafs i jämförelse med vad NHL-klubbarna idag lockar med men ändå svindlande löner som inte gick att tacka nej till.
Innan de åkte över följde Börje och Inge det sommarträningsprogram som Brynästränaren Tommy Sandlin lagt upp precis som han gjort varje år. Sol och bad och semester var ishockeyspelarna mer förtjänta av än de flesta, med de var unga och starka och ambitiösa och hade inget emot att lägga in ett och annat träningspass mellan förlustelserna.
Börje och Inge var denna sommar dessutom mer motiverade än någonsin. Om de inte skulle ta en plats i Maple Leafs så skulle det i alla fall inte bero på att de inte var ordentligt förberedda.
Att det på den tiden ansågs helt i sin ordning att NHL-proffsen hade semester hela sommaren och mest drack öl, grillade och visade musklerna på stranden hade de ingen aning om. Därför blev de närmast chockade när de kom till den första träningscampen och såg omklädningsrummet fyllas av lönnfeta, tandlösa och uppenbart helt otränade tuffingar.
Kanadensarna fick svettas bort övervikten i vinterjackor som de bar under alla träningspass. Det var den normala rutinen, men Börje och Inge kunde inte låta bli att dra lite på munnen åt de ganska löjliga figurerna – ett 40-tal Michelingubbar som kryssade omkring på isen.
En efter en försvann många av grabbarna till olika farmarlag, men svenskarna blev kvar i Toronto. Och efter några veckor, när truppen reducerats ganska rejält, sa Börje:
– Du, jag är säker på att vi kommer att klara det här.
Lite tur hade de kanske i och med att det hade varit sån turbulens under några år med utökad liga och konkurrens från WHL. Många klubbar hade svårt att fylla sina ledande femmor med kvalificerat folk, och även om Toronto Maple Leafs hörde till de ursprungliga klubbarna och hade goda resurser var det år 1973 förstås lättare än på länge att ta en plats i ett NHL-lag.
Därmed inte sagt att inte svenskarna visade klass. Inge Hammarström vann den interna skytteligan i träningsmatcherna, och Börje... ja, Börje var Börje. Gav allt, alltid.
De övertygade verkligen.
Men hur skulle Inge Hammarström bäst komma till sin rätt? Coachen Red Kelly grubblade och pusslade och kom fram till att han borde kunna passa ihop med rutinerade Dave Keon och Ron Ellis som var en snabb och konstruktiv ytterforward.
– Dave spelar center förstås. Dave blir högerforward och du får ta vänsterkanten, sa Kelly till Inge.
Som suckade djupt. Skulle det bli som i Brynäs här också? Han kände sig verkligen värdelös som vänsterforward. Men skulle han våga ifrågasätta det som coachen sagt? Att Keon skulle bli center kunde han inte göra så mycket åt, Dave var nästan 35 år och skulle bli svår att skola om.
– But boss, sa han, with all due respect, I think I have a better idea.
Sen satte han igång med att övertyga Kelly om hur mycket bättre kedjan skulle fungera om han fick byta plats med Ellis. Och när han var klar med det fick han sätta igång att bearbeta Ellis också.
Till slut fick han sin vilja igenom.
När serien kom igång låg det en speciell förväntan i luften. Torontopubliken var nyfiken på de nya stjärnorna, och även i Sverige uppmärksammades premiärmatchen hemma mot Buffalo Sabres. Vår ambassadör i Kanada, Åke Malmaeus, var till exempel på plats och skakade hand med Inge och Börje ute på isen före matchen.
Toronto vann med 7–4, och 16 500 personer applåderade och busvisslade när Börje Salming fick pris som matchens lirare.
Inge var också mer än nöjd. Han var på isen vid fyra av Torontos mål och fick mycket speltid.
Bland annat spelade han flera gånger back vid sidan av Börje i power play – hans skottstyrka hade imponerat på coach Kelly.
De unga svenskarna såg fram emot nästa match. Och nästa och nästa och nästa... ja, de såg fram emot en säsong full av glädje, spänning, dramatik.
Men de var inte dumma. De hade ju hört att nykomlingar alltid fick det lite hett om öronen, och kom man då dessutom från ett annat land och tänkte göra karriär fick man räkna med att ta stryk. Det hade varit ganska lugnt i premiären, Buffalospelarna var inte så buffliga, men de hade känt av det en del i träningsmatcherna.
Inge, som ju var en elegant spelare med vacker skridskoåkning och blixtsnabba, hårda skott, var väl den som förväntades få mest problem. Börje Salming, som kastade sig och täckte vilka skott som helst till och med på träning, var nog mer hårdhudad.
Svenska journalister som rapporterade hem om situationen för de nya NHL-svenskarna frågade hur de skulle ställa sig till att behöva slåss i rinken.
– Jag kommer inte att tveka, svarade Inge. Det är mitt jobb att slåss om det blir nödvändigt, och vad betyder några utslagna tänder? Jag är helt beredd på att det ska bli tufft, riktigt tufft.
I NHL-kretsar fanns på 1970-talet en sjukdom som kallades Philly Flu. Den drabbade ishockeyspelare dagarna före matcher mot Philadelphia Flyers och kunde yttra sig på lite olika sätt. Migrän, tandvärk, ont i knäet, ont i ryggen, åksjuka... ja, allt möjligt som kunde duga som orsak för att slippa möta dessa Flyers. Ligans i särklass värsta råskinn, hatade av alla utom publiken i Philadelphia. Där var de älskade.
I säsongens andra ligamatch skulle Maple Leafs till Philadelphia, och i omklädningsrummet under träningspassen hemma i Toronto var det väl en och annan som med oro i rösten talade om den där resan.
Så visst var Salming och Hammarström förberedda när de kom till samlingen för resan ner till Philadelphia, även om de innerst inne trodde att snacket var lite överdrivet.
Det trodde de inte längre när det var dags att gå ut och börja spela.
Slagskott i ryggen under matchvärmningen hade de absolut inte räknat med. Inte alla glåpord och hotelser heller.
Redan då, under värmningen, fick svenskarna klart för sig vad det handlade om. De nya killarna skulle skrämmas hem till Europa.
"You're dead, chicken Swedes!" var en av kommentarerna som mötte dem på isen. Från motståndarna. Och publiken hängde på: "Kill 'em! Kill 'em!".
Men busarna i Philadelphia kände inte Börje Salming.
En stund in i matchen var det nedsläpp i Torontos zon. Glåporden haglade, och den fruktade Flyersforwarden Dave Schultz spände ögonen i Börje. Som stirrade tillbaka.
Några sekunder senare hände det. Efter en närkamp klappade Schultz tilll Salming över armarna med klubban. Hårt, hårt, riktigt hårt.
Men Börje slog tillbaka, lika hårt och beslutsamt. Som svar fick han då en tryckare i bröstet, men han slog tillbaka igen och Schultz hamnade på ändan på isen.
Lagkamraterna rusade till bådas undsättning, och ett allmänt slagsmål utbröt.
Hur matchen slutade är det väl knappast någon som minns längre, men för Börje Salmings del innebar uppgörelsen med Schultz att chicken Swede-snacket upphörde tvärt och att han slapp jagas av motståndarnas värsta slagskämpar.
Även Inge Hammarström gav och tog smällar och vande sig vid den nordamerikanska atmosfären. Varken han eller Salming sökte sig till våldsamma situationer, men de hade lite olika sätt att hantera dem. Delvis på grund att Inge var forward och Börje back.
Ofta klarade sig Inge ur situationer tack vare sin snabbhet och balans. Han kunde lämna en hög av spelare bakom sig vid sargen och själv komma ut med pucken under kontroll. Till publikens förtjusning, åtminstone när det hände hemma i Toronto.
Men det fungerade inte alla gånger. Inge Hammarström kan som alla hockeyproffs se tillbaka på en lång rad av mer eller mindre allvarliga skador. Han bröt till exempel näsbenet sex gånger under sin karriär där borta. En gång fick han en armmuskel söndertrasad av en slashing, liksom åtskilliga skador på bland annat fötterna.
Märkligt nog har han fått behålla alla tänder utom en, men på äldre dar har han känt av att en del av dem har fått sprickor.
Börjes lista över skador och blessyrer ska vi bara inte tala om. Det räcker med att konstatera att den är lång.
Det dröjde några år innan Brynäs tvingades släppa fler spelare till NHL. Stefan Persson gick till New York Islanders 1977 och Mats Näslund till Montreal 1982. Sedan följde bland andra Tomas Sandström, Masken Carlsson och Andreas Dackell, och den stora boomen kom efter SM-guldet 2012. Inom loppet av ett år försvann i ett svep Niklas Svedberg, Mattias Ekholm, Johan Larsson, Calle Järnkrok, Elias Lindholm och Jakob Silfverberg.
Ulf Kriström