Att som 20-åring, helt utan rutin från seniorspel, få kliva rätt in i ett SM-slutspel borde vara en ren mardröm.
Men Benny Vestblom från Hedesunda gjorde det bästa möjliga av situationen.
Säsongen 1974-75 var lite speciell i svensk ishockey såtillvida att det var första gången på många, många år som högsta serien inte var indelad i en norr- och en södergrupp, alla de 16 elitlagen spelade i samma serie. Ligan hette inte Elitserien, den skulle starta följande säsong, men den var uppbyggd enligt samma modell.
Brynäs vann före Leksand, Timrå och Skellefteå. Dessa fyra gick till slutspel med semifinaler och final i bäst av tre matcher. Så var det på den tiden.
I semifinalerna skulle Leksand möta Skellefteå och Brynäs Timrå. Det blev klart efter lottning i TV2 direkt efter sista omgången i grundserien, och krönikörerna skrev att det var bäddat för drömfinal. Mellan Brynäs och Leksand, vill säga.
Intresset för detta slutspel – det första enligt play off-modell sedan 1967 – var ordentligt upptrissat ute i landet. Det var till och med bestämt att TV skulle sända direkt.
Fast direktsändning 1975 var inte direkt jämförbart med direktsändning 2022. Av semifinalmatcherna skulle TV-sporten välja ut en per matchkväll – och visa tredje perioden mellan 20.30 och 21.15. I andra omgången möjligen lite av andra också eftersom sändningen skulle kopplas ihop med Sportnytt klockan 20.
Vilka av semifinalerna som skulle gå i TV var hemligt för att inte folk skulle välja att stanna hemma och titta.
Hur TV-sporten skulle göra om det blev förlängning framgick inte. Förmodligen skulle sändningen brytas, för programtablån var helig.
Hela Sverige såg fram emot ett dramatiskt slutspel, och det pratades ishockey överallt. Då blev det ett uppehåll i två veckor för tre landskamper mot Tjeckoslovakien i Ove Rainers Izvestija Trophy.
Dålig planering, minst sagt.
För Brynäs var uppehållet på gott och ont. Tommy Sandlin, tränaren, skulle gärna ha utnyttjat tiden till att nöta på speldetaljer, men det var meningslöst när mer än halva laget var ute och representerade Sverige. Sex man i Tre Kronor mot Tjeckoslovakien, fyra i ”framtidslandslaget” Vikingarna och tre i juniorlandslaget.
Målvakten Wille Löfqvist var helt given som förstamålvakt i Tre Kronor, och det var självklart att han skulle spela i den första landskampen mot tjeckerna. De hade fått fram en årgång som var fullt i klass med ryssarna, och om vi skulle ha någon chans att vinna så hängde det på honom.
Han var också bäst i det svenska laget, men det hjälpte inte. Tio minuter in på tredje perioden ledde Tjeckoslovakien med 4–0 – och då, efter en situation vid det svenska målet, blev Wille liggande på isen. Efter en stund leddes han till båset av några lagkamrater. Det gick inte att fortsätta, så Honken Holmqvist (gammel-Honken, Leif) fick hoppa in i hans ställe.
– Benet bara gav sig iväg när jag skulle göra en räddning. Enligt läkaren har jag åkt på en muskelbristning i ena ljumsken, sa Wille efteråt.
Något mer spel mot tjeckerna var uteslutet. Wille åkte hem till Gävle, där klubbläkaren Lennart Hovelius gav samma diagnos och beordrade vila och behandling med ultraljud.
Ingen ljumske i Gävles historia har varit mer omskriven och omtalad än William Löfqvists under den vecka som återstod innan första semifinalen hemma mot Timrå. Tidningarna ringde flera gånger om dagen, och inte bara Gävletidningarna. Willes ljumske var en riksangelägenhet. Sundsvalls Tidning tjatade också. Med Wille utanför laget skulle Timrå ha en mycket bättre chans att gå till SM-final.
Den där reservmålvakten, Benny Vestblom, hade ju nästan bara de som följde juniorallsvenskan sett spela.
I Gävle talades det om Willes skada överallt. På jobbet, i plugget, på lunchen, på bussen, i kön på systemet och banken, hos frisören, på krogen – ja, till och med på Nygatan och Norra Kansligatan från tre på natten till nio på morgonen torsdagen den 27 februari då depeschkontoret på butiksgallerian Flanör öppnade.
Där köade folk nämligen för att få köpa biljetter till tisdagsmatchen mot Timrå, och vad skulle de annars tala om när de stod där och huttrade?
Inte förrän på själva matchdagens morgon kunde Gävleborna läsa i tidningarna att det var så gott som klart att Wille skulle kunna spela.
Det gjorde han också. Visst kände han av att benet var hårt lindat, det gjorde han absolut, men när matchen väl var igång hade adrenalinet runnit till och han tänkte över huvud taget inte på att det gjorde ont ibland. Han gjorde en bra match och Brynäs vann med 4–2.
Returmatchen spelades tre dagar senare. Det stod 1–1 efter en period och den andra hade just inte mer än börjat förrän det som absolut inte fick hända hände. Wille sträckte ut benet för att styra undan pucken – och muskeln i ljumsken gav upp. Fullständigt den här gången, alla kunde se att William Löfqvist inte skulle spela mer i denna match och knappast i någon mer under resten av slutspelet heller.
I stället fick Benny Vestblom från Hedesunda slutspelsdebutera. Inte alls enkelt i en match där närmare 6 000 åskådare hatade och hånade allt vad Brynäs hette. Vestblom var förstås ouppvärmd och släppte in fyra mål innan perioden var över. Till slut blev det 6–1 till Timrå.
Benny, som hade kommit till Brynäs fem år tidigare från Hedesunda, fick många uppmuntrande ord efter storförlusten i Timrå. Likaså i omklädningsrummet – inte minst Wille poängterade hur svårt det är att komma in ouppvärmd i en viktig match, särskilt på bortaplan.
Det skulle säkert gå bättre i nästa match, den direkt avgörande på neutral plan i Göteborg. Där gick det över förväntan – Benny i målet fick all hjälp han behövde av utespelarna och spelade absolut fläckfritt. För att inte säga sensationellt bra, som mer än en skribent formulerade det.
William Löfqvist var glad och stolt.
– Jag är inte alls överraskad, jag vet vad han kan. Det enda jag var osäker på var om han skulle klara den psykiska pressen, och det gjorde han.
Hur gjorde han det då?
Jo, Wille hade lovat Sandlin att ta sig an Benny och förbereda honom inför varje match. Inför den tredje mot Timrå i Göteborg gjorde han det med hjälp av papperssvalor.
Benny och Wille bodde i samma rum på femte våningen på Hotell Opalen, och där uppe vek de pappersark så det stod härliga till, kastade ut de konstgjorda svalorna genom fönstret och tittade på medan de seglade ner mot göteborgarna, bilarna och spårvagnarna långt där nere.
Anledningen till denna lek var att Wille ansåg att det inte fanns bättre mental uppladdning än att tänka på något helt annat än matchen som väntade, och att kasta papperssvalor ut över Skånegatan hade inte mycket med hockey att göra, det måste man medge.
Kanske hade Wille rätt också, för Benny var hur lugn och trygg som helst trots att Timrå ofta pressade rätt hårt och kanske hade förtjänat att göra tre-fyra mål på sina 30 skott.
Alla utom ett parerade eller plockade han, Brynäs vann med 4–1 och var klart för final mot Leksand.
Drömfinalen.
Brynäs började hemma, och ett par timmar före matchen tog Wille med sig Benny på en promenad runt Sätra. Ingen sightseeingtur utan en avkopplande runda med småprat om ditt och datt och en del roliga historier, Wille kunde nämligen en och annan.
Kanske var det inte lika effektivt som hjärntvätten i Göteborg, men att kasta papperssvalor på Norrbågen eller Sätrahöjden skulle nog ha känts ganska fånigt.
Hur det nu var så gjorde Benny en mycket bra match igen. Bland annat kom han ihåg exakt vad Wille hade sagt att han brukade göra om Danne Söderström fick ett friläge:
– Jag såg honom rakt i ögonen och väntade på att han skulle göra något. När han sedan sköt kände jag exakt var pucken skulle komma, så jag tog den.
Det var ett taggat Leksand som kom till Gavlerinken för match 2. De förde också befälet i matchen från början – gjorde 1–0, 2–1 och 3–2 innan andra perioden var slut och försvarade den ledningen ända till slutsignalen.
Leksand hade nu chansen att ta guld inför hemmapubliken, något som de 6 355 runt rinken verkligen såg fram emot. Särskilt eftersom det var Brynäs de mötte.
Förhandsspekulationerna var många – det talades till och med om att William Löfqvist möjligen skulle göra comeback i denna andra finalmatch, men så blev det inte. Sandlin bestämde att Benny skulle få fortsätta spela.
Publiken njöt när matchen var igång. Leksand hade självförtroende och flyt, öste på, skapade chanser – och fick det så viktiga första målet mitt i första perioden. Allt stämde så långt.
Men inom loppet av några minuter i slutet av första perioden och början av andra gick Brynäs från 0–1 till 5–1.
Det var tyst, nästan ödsligt, i hallen. Besvikelsen förlamade publiken, och inte var det någon tröst att det var just Brynäs som fått en sån kanonstart.
I målet stod Vestblom och njöt, han hade räddat nästan 20 skott på en dryg period. Wille i båset var nästan mållös, både stolt och glad som han var.
Men än var det inte avgjort. Leksand reducerade till både 2–5 och 3–5, och det var till och med nära ännu en reducering då Roland Eriksson med en och en halv minut kvar av perioden blev frispelad. Publiken tjöt, kompisarna i båset reste sig upp – men Benny gjorde en suverän räddning.
Leksand reducerade ändå till 4–6 efter fem och en halv minut och Leksand tryckte på hela tiden.
Med tre minuter kvar ledde Brynäs med 7–6. Matchen levde, och stackars Benny var riktigt, riktigt nervös – för att inte säga skärrad. Men inget mer hände.
Det skulle bli en tredje final, och Vestblom hyllades som en hjälte.
William Löfqvist hade tränat båda dagarna efter matchen i Leksand och kände sig redo för att spela om Tommy ville att han skulle göra det.
Det ville nu inte Tommy till slut, även om han ett tag var inne på det. Wille testade sin ljumske en stund före matchstart men kunde inte röra sig så smidigt som han hade behövt. Därför fick Benny spela även i denna avgörande och nervkittlande final.
Wille hann inte ens försöka hitta på något hyss för att förbereda Benny för matchen. Å andra sidan hann Benny inte bli nervös heller, han hade ju inte räknat med att få spela.
Med drygt fem minuter kvar av matchen var ställningen 2–2. Det var då som Lill-Prosten Karlsson fick tag på pucken framför Leksands mål och tryckte in den via stolpen och målvakten Göran Högostas rygg.
3–2. Snyggare mål hade väl Prolle gjort, men SM-guldet var klart!
Det var det dock inte. Domaren Orwar Cerwall viftade avvärjande och dömde bort målet.
Brynäsarna blev vansinniga. Vad menade han?
– Nummer 18 åkte på målvakten och flyttade kassen innan pucken gick i mål, sa Cerwall.
– Nej, det var efter att pucken gått i mål. Det säger sig självt att han inte kunnat vara före pucken in över linjen. Skärp dig, det var mål!
– Nej, det var inte mål.
Domarna ville som vanligt inte ändra på ett fattat beslut, men alla TV-tittare som kunde se repriserna visste ju att Cerwall hade fel. Och i dag kan vi bara beklaga att det år 1975 inte fanns möjlighet att låta videogranska målsituationer, då skulle Brynäs ha haft ytterligare ett SM-guld.
Nu blev det i stället Leksand som tog guldet efter ett segermål i förlängningen. Men ingen hade ett ont ord att säga om Benny Vestbloms insats under detta slutspel, han hade gjort stormatch efter stormatch och fått ett rejält genombrott.
Wille kom rehabiliterad och fräsch till nästa säsongstart och Benny fick bara göra enstaka inhopp under de två följande säsongerna. Men han hade skapat sig ett namn under slutspelet 1975 och värvades av Västra Frölunda inför säsongen 1977-78. Där spelade han i ett drygt halvdussin säsonger och bor fortfarande kvar i Göteborg.
Ja, till och med i den stadsdel som heter Västra Frölunda.
Ulf Kriström