I veckan är det 55 år sedan som den första seriematchen spelades i Gavlerinken, vars fundament Monitor ERP Arena byggdes på.
Här följer en liten berättelse om hur det gick till den gången.
Gävle med omnejd genomled en klimatkris senhösten 1966.
Det var kallt. Varenda dag, varenda natt. Hela tiden.
Det drabbade ishockeyn på flera sätt. Träningar fick ställas in för att det var för kallt på Isstadion, uterinken på Nynäs som hade byggts tio år tidigare, och många åskådare valde att stanna hemma i värmen när det var matcher.
Denna anläggning var Gävles första med konstfryst is och där höll alla de bästa lagen till med träningar och matcher. Tidigare hade det funnits rinkar med naturis på olika ställen ända sedan 1939-40 då ishockeyn introducerades i Gävle, och Brynäsgrabbarna hade hållit till på Islandsbanan ungefär där Trafikverket nu har en ledningscentral mellan järnvägen och Fältskärsleden.
Ute i landet var 1960-talet ishallarnas stora genombrottsdecennium. Johanneshov i Stockholm 1962, Kempehallen i Örnsköldsvik 1964, Rocklundahallen i Västerås 1965, Leksands isstadion 1966…
För varje ny hall som poppade upp ute i landet växte missnöjet i Gävle över att inget hände här. Vi hade ju det bästa laget, Brynäs, så varför skulle vi ha en av de sämsta arenorna?
På Isstadions läktare växlade de blåfrusna åskådarnas ramsor mellan "Brynäs hej, Brynäs hej, Brynäs hej hej hej", "Ishall, ishall, ishall" och ”iskallt, iskallt, iskallt”. Yrvakna politiker försökte försvara sig med att det kostade alldeles för mycket pengar att bygga tak över en ishockeyrink.
Kunde vi inte fatta vilket projekt det faktiskt var, skulle kosta miljoner!
En viss folklig opinion mot hallbygget fanns också, det skrevs en del ilskna insändare om slöseriet, men å andra sidan fanns det ju också en högljudd skara frusna hockeyfantaster som ville ha en hall till varje pris.
Säsongen 1965-66 blev en mycket tydlig illustration till behovet av en ishall i Gävle. I februari när det lukrativa slutspelet skulle genomföras var det så fruktansvärt kallt i Gästrikland (man mätte som mest upp 37 minusgrader i Hedesunda och Österfärnebo) att det var helt uteslutet att spela några hemmamatcher på Isstadion.
Så kvartsfinalen mot Wifsta/Östrand fick spelas på Johanneshov i Stockholm.
Samma sak med semifinalen mot Leksand.
Och den första finalmatchen mot Västra Frölunda gick i Rocklundahallen i Västerås.
Nu drog Brynäs storpublik i alla fall (som mest 11 523 mot Leksand på Hovet), men det blev ju dryga och onödiga merkostnader att behöva spela hemmamatcher borta.
Sportsligt hade det, ärligt talat, just ingen betydelse. Brynäs var fullständigt överlägset och förlorade bara tre matcher på hela säsongen. En av dem i bortamatchen mot Frölunda i finalen – men det gav å andra sidan en tredje och avgörande match på Hovet, och den vann Brynäs med 7–1 inför nästan 13 000 åskådare.
Till slut kunde politikerna inte stå emot opinionen längre. Fullmäktige gav klartecken – under förutsättning att även näringslivet och allmänheten ställde upp och lämnade bidrag.
Hallbygget handlade om en investering på fem miljoner kronor. I dag kan man få en större villa för de pengarna, men på 60-talet var det en avskräckande stor summa.
Gävleborgs Sparbank insåg marknadsvärdet i att leda processen och såg i samarbete med Folksam till att det fanns en grundplåt i form av utlovade lån. Dessutom startade banken en insamling för att skrapa ihop den dryga miljon som man beräknade skulle behövas för att ro hela projektet i land.
Insamlingen blev en succé redan första dagen. Konstruktör – som förstås hoppades få bygga hallen – bidrog med 50 000 kronor, Bil & Buss med 12 000 och Kedbrant & Wickberg med 10 000. Åhrlins Bil var ett betydligt mindre företag än Bil & Buss men vågade ändå satsa 4 000 – och dessutom lovade alla Brynässpelare att betala in 300 kronor var.
De tre stora Gävleklubbarna – utöver Brynäs var de Gävle GIK och Strömsbro – backade naturligtvis upp kampanjen.
Alla dessa insatser gav resultat. Det stod inte på förrän sparbanksdirektören Rune Lengblad kunde meddela att fem miljoner fanns på kontot och att det bara var att börja bygga.
Det skedde också.
Den 28 september 1967 invigdes den nya arenan med en DM-final mellan Brynäs och Strömsbro, och den 22 oktober spelade Brynäs sin första seriematch i den nya inomhusarenan.
Knappt 40 år senare byggdes arenan om för att motsvara dagens krav och behov, men det är en annan historia.
Ulf Kriström