Under många år var Gävle GIK hockeylaget nummer 1 i Gävle.
De vann SM 1957 och hade storstjärnor som Stöveln Öberg, Hasse Isaksson och Valter Åhlén.
Men allt förändrades i november 1962.
Då Brynäs 1954 gick upp i högsta serien i ishockey utsågs Thure Wickberg till lagledare efter Sop-Åke Andersson. Thure förklarade att hans ambition var att Brynäs skulle bli bäst.
I Europa?
I Sverige?
Nej, i Gävle.
Det var fortfarande Gävle Godtemplares IK som var bäst i stan och spelade slutspelsmatcher inför utsålda läktare på sin anläggning i ett hörn av Borgarskolans tomt. Att Brynäs plötsligt spelade på samma nivå i seriesystemet betydde ingenting, det var GGIK alla ville se.
Strömsbro hade också ett starkt lag, men just 1954 hade de kommit tvåa efter Brynäs i division II och låg på en lägre nivå.
Några år senare, när Brynäs var tillbaka i tvåan, blev Thure Wickberg ordförande. Hans ambition var densamma: att Brynäs skulle bli bäst i Gävle. Det kändes ännu svårare då eftersom GGIK till och med hade blivit svenska mästare 1957 och fortfarande var laget som drog all publik.
Ett viktigt steg på vägen mot målet var avancemanget till division I 1959. Laget var lovande, men det var verkligen en utmaning att locka publik. Det var inte bara GGIK som konkurrerade, även Strömsbro hade etablerat sig i division I Norra.
Tre Gävlelag i samma serie var svårhanterligt, så Brynäs placerades i södergruppen tillsammans med bland andra Djurgården, Västra Frölunda, Västerås och Södertälje. Man skulle kunna tänka sig att Gävlepubliken skulle vara nyfikna på dessa lag, men Brynäs var fortfarande en sorts kvarterslag som bara folk som bodde på Brynäs brydde sig om.
Säsongen 1961-62 – då GGIK:s glans hade börjat falna – var det Strömsbro som lockade flest åskådare till Isstadion. Totalt 34 264, 3 426 i snitt. GGIK hade 29 457, ett snitt på 2 946.
Brynäs? Jo, 19 042. Snittet låg på 1 904 personer.
Men hösten 1962 började det hända saker.
För det första hade Strömsbro åkt ner i tvåan.
För det andra gick det knackigt för GGIK.
För det tredje gjorde Brynäs total succé i division I södra. 7–5 borta mot Almtuna, 8–1 hemma mot Västerås. Sedan bara 2–2 borta mot Grums i snökaos, men när Djurgården kom till Isstadion den 14 november låg Brynäs på andra plats i tabellen. Och efter alla lovord i tidningarna anade Gävlepubliken att något nytt och spännande var på gång.
Speakern Sven Hellström lyckades packa in 8 655 åskådare, och Brynässpelarna trodde inte sina ögon när de åkte ut på isen och såg sig omkring. Aldrig hade de upplevt något liknande, aldrig någonsin hade de spelat inför fullsatta läktare.
Alla de 8 655 gick segerrusiga hem efteråt. Brynäs vann nämligen med 5–3 och spelade en så bländande hockey att Sven Tumba och Lill-Stöveln Öberg efter matchen tittade in i Brynäs omklädningsrum och gratulerade.
– Vi har aldrig blivit så utspelade, grattis grabbar!, sa Tumba.
Ännu fler – 9 096 – betalade entré när Västra Frölunda kom till stan ett par veckor senare. Det blev en seger till, 6–4, och de flesta gick hem med en sång på läpparna. Plötsligt var hela Gävle fullt av brynäsare.
Truppen var tunn och bensinen tog slut innan slutspelet började, men hockey-Sverige hade fått en föraning av vad som väntade. Och publiken hade Brynäs fullständigt vunnit över på sin sida. I näst sista omgången av grundserien kom det 130 personer och såg GGIK förlora mot Mora, Brynäs hade ett hemmasnitt på 4 385.
En intressant notering är att Brynäs i slutspelet drog mer folk på bortaplan än både Djurgården och Frölunda trots att laget kom först på sjätte plats i tabellen.
Det var då, redan våren 1963, som grunden lades till att Brynäs blev hela svenska folkets lag.
Ulf Kriström