Lasse Öberg tog fyra SM-guld då han spelade i Brynäs.
Inte många i den svenska hockeyhistorien överträffar det.
Ändå är hans meriter som förbundskapten för några av våra juniorlandslag ännu mer imponerande.
Då Lasse Öberg kom till Brynäs från Hemsta 1969 hade han inga meriter att tala om, men heter man Öberg och spelar hockey i Gävle får man ändå ett förväntanstryck på sig. Lasse hade nämligen två namnkunniga kusiner, Hans ”Stöveln” och Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg, som båda vunnit SM och spelat en massa landskamper. Stöveln hade till och med blivit världsmästare i Moskva 1957.
Men Lasse hade otur. Han bröt armen innan han ens hade fått chansen att spela en enda A-lagsmatch och missade hela säsongen.
Säsongen därpå kunde han spela alla matcher och fick vara med och vinna SM-guld. Det blev totalt fyra, men han hade säkert kunnat fira ett par till om han fått vara hel. Spelarkarriären blev en bergochdalbana där skador ställde till det nästan varje säsong.
Därför blev det också bara 13 landskamper, alla under säsongen 1975-76 och inkluderande en VM-bronsmedalj.
1978 lämnade han Brynäs och spelade några matcher i moderklubben Hemsta innan han 1980 återvände som juniortränare.
Detta skulle bli starten för en ännu maffigare karriär. Efter sex säsonger med olika befattningar i juniorleden och två som assisterande tränare till Stig Salming i seniorlaget ringde Claes-Göran Wallin, Myggan kallad, och frågade om inte Lasse kunde tänka sig att ta över ansvaret för J18-landslaget. Han hade själv ansvarat för den kullen under ett par år men kunde inte fortsätta på grund av någon paragraf i förbundets regelsystem.
De båda hade träffats en hel del, bland annat i samband med tränarutbildningar, och Myggan hade uppenbarligen fått ett gott intryck av Gävlegrabben.
Lasse tackade ja och fick verkligen en rivstart. Först vann Sverige en fyrnationsturnering i Ångermanland och därpå EM-turneringen i Finland. Tre lag slutade på samma poäng, men den svenska målskillnaden var överlägsen.
Den bedriften fick en hel del uppmärksamhet, och Lasse hyllades av alla som följt laget. Självklart ville han fortsätta jobba för förbundet.
Nu var det så att tränarjobbet på juniorlandslagsnivå var en trestegsraket. Man började med U16-laget och följde upp med U17 och tredje året med J18 och EM-turneringen som slutpunkt. Därefter började man om med U16 och så vidare. På det sättet fick samma förbundskapten hand om samma årskull varje säsong i tre års tid.
Det var roligt det också. Efter att ha coachat 69:orna till EM-guld tog Lasse över 1972 års kull med spelare som Erik Granqvist, Greger Artursson, Kristian Gahn, Mikael Renberg, Stefan Ketola, Roger Kyrö och Micke Nylander.
Efter två år av träningsläger och matcher var gänget framme vid det första stora målet, J18-EM i Örnsköldsvik. Alla de här ovan uppräknade killarna var kvar, och dessutom hade Lasse under resans gång hittat några fina förstärkningar – som Stefan Klockare, Jonas Höglund och Markus Näslund.
Det gick alldeles utmärkt. Sverige vann alla sina tre matcher, med 3–1 mot Sovjet i den sista, och blev Europamästare före Sovjet.
För andra gången hade Lasse Öberg lett sina juniorer till EM-guld. Det uppmärksammades en hel del i pressen, för det var en anmärkningsvärd bedrift.
1990-91 tog han på nytt över P16-laget för en ny resa mot U18-EM två år senare. Den truppen innehöll också en del intressanta namn – som Bollnäsgrabben Anders Eriksson, Dick Tärnström, Niclas Sundström och Anders Söderberg.
1993 hade Lasse hittat ytterligare några spelare att komplettera truppen med, däribland Brynäsgrabbarna Max Wiklund och Jens Östling. Andra nytillskott var Jonas Andersson-Junkka, Johan Davidsson och Per Svartvadet.
Hur gick det då? Jo, Öberg gjorde det igen: ledde sitt lag till EM-guld för tredje gången i följd. Denna gång i Polen och efter att ha slagit Sovjet med inte mindre än 7–2.
Även inför EM i Ufa 1996 lyckades Öberg få ihop ett rätt hyfsat lag, får man väl säga. Johan Holmqvist som förstemålvakt, backar som Josef Boumedienne och Pierre Hedin – och bland forwards stjärnor som Kristian Huselius och Marcus Nilsson. Brynäs, eller rättare sagt Team Gävle, representerades av Jonas Stöpfgeshoff.
Den här gången sprack dock Lasse Öbergs svit. Det började med tre raka segrar, men mot Ryssland och Finland blev det smörj och Sverige fick nöja sig med en tredjeplats.
Bara att ta nya tag mot EM 1999. Det gick en säsong, det gick en till – men när det verkligen gällde, under JEM-vintern, blev Lasse även som tränare knäckt av en skada. Han fick ont i en höft, tvingades till operation och tvingades säga upp sig från uppdraget som förbundskapten.
Hockeyn har han dock inte släppt, han är vid 72 års ålder fortfarande kanslichef på Gästriklands Ishockeyförbund. En riktig eldsjäl.
Och om Lasse vill kan han se tillbaka på en tränarkarriär som varade i nästan 20 år. Han kan också konstatera att han var med och formade fyra generationer av hockeyspelare på världsnivå och att han avverkade cirka 140 matcher som förbundskapten och ett 30-tal som assisterande under J20-VM 1989 och 1991.
Det är troligen ingen annan som kommer i närheten av de siffrorna.
Ulf Kriström