Man skulle kunna påstå att Brynäs första kliv mot att bli en storklubb i ishockey togs i januari 1959.
Då släppte lagledaren Thure Wickberg fram sin egen son Håkan som center i andrakedjan, och från den dagen gick lagets utveckling spikrakt uppåt.
Det var säkert med blandade känslor som Thure fattade sitt beslut. Håkan hade inte ens fyllt 16 år, och han fick debutera på bortaplan mot serieledande Morgårdshammar. Skulle han inte hänga med i tempot fanns det risk för att folk skulle börja tissla och tassla om att allt inte gick riktigt rätt till i klubben.
Men Brynäs vann med 5–1 och Thures grabb var en av de bästa spelarna på planen. Inte supersnabb, inte speciellt hårdskjutande – men smart som bara den. Hela tiden på rätt plats, hela tiden med superkoll på var både med- och motspelare befann sig. Och med ett bollsinne som verkade medfött.
Så var det också. Pappa Thure hade själv spelat i allsvenskan i såväl fotboll som bandy och handboll och var dessutom duktig i tennis och ishockey. Så nog fanns det påbrå. Att Håkan skulle få fortsätta i A-laget var det inget snack om, och i hans första hemmamatch – 11–2 mot Alfta – var han minst lika framträdande.
Nu räckte det inte eftersom Morgårdshammar vann sina återstående matcher och tog hem serien, men Håkan Wickberg hade fått ett stort genombrott. Och kring honom byggdes ett nytt lag som följande säsong vann både serien och kvalet i sina nya vita dräkter som hade designats av Thure Wickbergs affärspartner Sven Kedbrant.
Håkan hade då fått nya kedjekamrater i form av de 19-åriga Hemstagrabbarna Ove Larsson (numera Öjsäter) och Leif Ericson. De tre kallades Ungdomskedjan och härjade en hel del med försvaren i division II Västra A.
I division 1 Södra var det svårare att göra sig gällande, och både Ove och Leif lämnade laget 1962. Då spelade Håkan i stället med Kjell Larsson och Hasse Eriksson, och när Tord Lundström värvades 1963 övertog han Hasses plats. Det var då Brynäs vann sitt första SM-guld, och herrarna Larsson-Wickberg-Lundström hade stor del i det.
För Kjells del blev det bara ett SM-guld. 1965 värvades han till Rögle, och Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson övertog hans plats i B-kedjan. De grabbarna hängde ihop ända till 1971 då tränaren Tommy Sandlin satte in Inge Hammarström tillsammans med Håkan och Tord och gav Prosten en ledande roll i en annan kedja.
Håkan drogs med en knäskada som satte stopp för hans karriär i januari 1975. Han gjorde visserligen comeback i Falu IF säsongen därpå, men några fler elitmatcher blev det inte. Han fick nöja sig med sju SM-guld på 15 säsonger, sju VM och två OS. Totalt 158 landskamper.
Och varför drar jag upp allt detta just nu? Jo, för att Håkan skulle ha fyllt 80 år just i dag, den 3 februari 2023. Han gick bort 2009, bara 66 år gammal.
Ulf Kriström
På bilden ser vi ungdomskedjan: Ove Larsson (Öjsäter), Håkan Wickberg, Leif Ericson. Foto: Lennart Olofsson/Arkiv Gävleborg.